Vet ni vem My ”LCHF-ingenjören” är? Det är en ung tjej som öppet bloggar om sin beroendeproblematik vilket främst är socker och överätning. Jag har inget annat än respekt för henne och den resa hon är mitt uppe i, men hon skrev ett inlägg häromdagen som jag vill dela mina tankar om. Och de är inte rätt på något sätt, det är bara en annan synvinkel på problemet.
Det handlade om hur hon hittat problemet och kärnan till sitt matberoende – och det var att hon inte vet hur hon ska trösta sig själv, utan använder mat och hetsätning för att trösta och ångestdämpa. Summa sumarum, hon måste hitta andra vägar att trösta sig på än genom mat.
Läs gärna hela inlägget här för att få en bättre bild av vad det är jag försöker säga.
Och det är här jag tänker annorlunda. Det är inte sättet man ångestdämpar på som är problemet – det är att man ångestdämpar. Man måste hitta orsaken till varför man behöver ångestdämpa.
Varför man är ledsen.
Varför man är orolig.
Varför man är olycklig.
Varför man vill fly.
Först då tror jag att man kan bli fri(sk).
Och det här är inget man kommer på i en handvändning. Vissa saker kan vara enkla och tydliga att koppla samman med varför man ångestdämpar, andra kan ligga djupt och behöver inte vara lika självklara. Men att det handlar om känslor och att man är osäker på sig själv (och därmed inte tycker om sig själv) och det liv man lever är givet. Genom att droga stänger man ju av alla känslor. Man flyr verkligheten, för den är jobbig att vara i.
Man är den man skapar. Att vilja fly är ibland en seg väntan då man inte kan avvika från det liv man lever pga barn, en psykopat eller fel jobb t ex. Att bli den man är går inte för man är inte ett bord eller en lampa. Man är i rörelse och förändring. Utveckling, omval, flytt och viktresor begås hit och dit. Få är väl de människor som är exakt likadana hela tiden?
Förstår inte riktigt vad du menar Jeanette. Förklara gärna om du vill.
Hm. Jag säger inte att du har rätt, men jag säger inte heller att du har fel. Jag är mamma till ett barn med ångest (och det kan vara för allt möjligt, kontrollbehov tex) där BUP lärt oss att vi inte kommer att lyckas vare sig med att ta reda på varför (ångest är dessutom ärftligt i viss mån) hen har ångest eller få bort ångesten. Det handlar bara om att lära sig leva med den på ett sätt som inte är destruktivt.
Har du läst något annat någon annanstans är jag nyfiken på referenser 🙂
Kanske att ångest till viss del är ärftligt (jag har faktist ingen aninge), men jag tror inte att det är ett tillstånd som inte går att bli fri(sk) från.
Att lära sig leva med ångesten löser ju inte problemet, det gör det bara stundtals lite lättare – men problemet kvarstår. Så kan det ju inte vara meningen att man ska leva?
Det här här jag tror nyckeln finns – att hitta orsaken till varför man har ångest eller ångestdämpar och jobba vidare med detta.
För min egen del har terapi, många timmars rannsakning av mig själv och mitt förflutna, insikten av att tankar och känslor är två helt skilda saker och ett gäng böcker gjort mig fri från stress/ångest/ångestdämpning.
Så det går, men det är ingen lätt uppgift och det tar tid!